Sadiks väg

Som sjuåring började jag tvätta handdukarna på mammas frisörsalong. Hon hade ingen annan som kunde göra det. Där och då var jag stolt över förtroendet. Stolt över att hon litade på mig. Som 14-åring delade jag ut tidningar och elit-simmade. När jag var 24 år byggde jag mina föräldrars hus tillsammans med pappa. Min lillebror syntes inte till när något behövde göras. Han kom undan tyckte jag då. Även om jag älskade honom så var det tufft att det var så orättvist. Det tog tid att inse att det var jag som haft tur. För att komma undan tidigit i livet är faktiskt ingen gåva. 

Mitt liv är rikt och jag har levt på skilda platser i Stockholm. På ytan har jag levt i ytterligheter. Från uppväxten i Västertorp till grundare av Dicom med stor villa på Lidingö. Då rullade det fort. Till och med min älskade kloka pappa beundrade mig. Självförtroendet var enormt. Energin likaså. Livet var tävling. Det fanns små korn av att livet var annat. Min första fru lämnade mig med en lapp på kylskåpsdörren förstås. Så visst fick jag smällar, men livsaptiten var större. 

Jag blev framgångsrik i allt jag företog mig. Tävlade i segling, i skidåkning och jobbade för mycket. Framgången steg och visst var jag övertygad om att jag var osårbar. Jag överlevde så mycket. Bilolycka, lavinolycka, ett störtlopp där jag landade på huvudet. Så jag blev arrogant. Och samtidigt har jag haft en stark kärlek till människor. Det är motsägelsefullt. Jag är medveten om det. Och ändå är det så det var.

​

Men till slut så hopade sig allt. Ekonomisk ruin, oskyldigt anklagad, hjärtinfarkt. Ändå gav jag inte upp. Jag vet inte varför. Det är så jag är byggd. Men när ett av mina barn for illa utan att jag såg, trots att jag borde ha sett, då gick något sönder. Föreställningen om mitt liv rasade som en dekor. Nu byttes livet till kamp på utsidan där det istället för medvind och ja-sägare var fullt av motvind. Det var motigt i många år. Ändå var livet meningsfullt igen. 

 

Det inre arbetet som krävts har ökat med åren. Meditation och Bara Vara, fem primaler och terapi. När jag trodde att jag hade fått koll så kom enneagramet. Det satte fingret där jag tidigare inte sett.

Jag har blivit lurad av människor som jag litade på. Jag har drabbats av hjärtinfarkter och cancer för att jag inte lyssnat på det som hörs inuti. Jag har undrat ibland, om mina föräldrar hade rätt att jag är för snäll. Men jag har sett motsatsen på nära håll. Människor som gör ont i namn av rädsla och misstänksamhet, som ljuger och lurar andra av girighet. Jag är inte avundsjuk. En kan inte komma undan sig själv. 

Jag har gåvan att trivas i stunden samt att förmedla den till andra.

Det är skönt att ha i ryggraden. Jag är stolt över det, att älska andra och mig själv. Hade jag haft enneagramet tidigare så hade jag säkert undvikit en hel del lidande. Om jag hade vågat se.

​