Mariannes väg

Jag kommer från den platta Eslövsslätten i Skåne, och från Falsterbo där vi bodde om somrarna. Där bodde också min mormor, farmor, fastrarna och kusiner.  Underbara somrar vid havet. 

​

Jag var duktig i skolan. Började ett år tidigare. Efter gymnasiet pluggade jag ett par år på medicin-linjen. Sedan idéhistoria, filosofi och statistik. Sökte till Journalisthögskolan men kom inte in. Började att arbeta istället och gifte mig och skiljde mig och gifte om mig. Hur gör jag livet meningsfullt, undrade jag ofta under de här åren. Ända fram till barnen kom. 

​

Egentligen ville jag starta eget. Har sedan tidig barndom älskat att laga mat. Kladda och experimentera och baka. Fast det kändes inte som jag kunde göra det. Jag var ju duktig i skolan och skulle ha karriär. Jag har haft tur i livet. Fått jobb jag sökt, killar jag varit förälskad i. Bott på ställen jag velat. Så varför surrade ångesten? Varför ville jag någon annanstans? Jag tryckte ned det. Sa till mig att jag var bortskämd och borde vara nöjd. 

 

Det finns en väg inuti enneagramet som symboliseras av triangeln. Triangeln kan vändas uppåt eller nedåt. När du väjer mellan saker och låter rädslan styra så vänds triangeln nedåt och du faller in i det omedvetna. Maktlöshet och offerenergin ökar. Du har även dess motsats. När du väljer mellan två saker och låter kärleken styra så vänds triangeln uppåt. Detta kostar kortsiktigt mer energi. Mod. Och medvetenheten ökar. Ljuset. Du blir mer fri. 

​

Vi fick barn, min man och jag.  Småbarnsåren var fyllda. Men så kom obehaget tillbaka. Först ett litet pickande. Sedan hackade det på. Missnöjd över att vara jag. Kärleken till mina barn, denna massiva kraft förändrade livet i mig. Eftersom jag älskade dem så ville jag inte dra i dem för att fylla mitt hål. Jag behövde ett liv som fyllde mig med mening.

​

En kompis pratade om en bok, Success Principles av Jack Canfield. Med hjälp av boken fattade jag mod och startade eget. Först ett deli som sedan blev restaurang. Att våga genomföra den drömmen förändrade mig.Veckorna innan jag startade eget så kunde jag knappt sova. Mitt inre var fyllt av människor som skrattade åt mina misslyckanden, mardrömmar om hur illa det skulle gå. Det var som halva skånes adligaste och hårdaste människor satt i min mage och dömde mig. Det tog lång tid att acceptera, att dessa delar tillhörde mig. Det var jag som hade dömt.

​

Även det andra äktenskapet tog slut. 

​

Mitt uppvaknande kom via kroppen. Det kändes som ett järnband runt hela bröstkorgen. Dagar blev veckor som blev månader. Jag testade meditation. Smärtan försvann när jag satt med en buddistmunk i en källare på Söder. Men den återkom. Tantra. Smärtan försvann men återkom. Skuldkänslor för barnen och för dömanden som jag ännu inte kunde se. Istället för att vara tacksam över allt jag hade, var uppmärksamheten riktad mot det jag saknade.

​

Jag fortsatte att leta för att kroppen var så tydlig. Buddism, Primaler, Humlebäck, Path of Love, International School of Temple Arts, coachning, Essence training på Osho Risk. Jag testade en massa, läste och lyssnade. Blev intresserad av Carl Gustav Jung och drömtydning, skuggor, myter och arketyper. Så hittade jag Enneagramet. 

​

Genom trauma healing och en shaman läktes jag en sommarkväll på Skeppsudden. Det satt en våldtäkt från när jag var 16 år kvar i mitt system. Jag hade gått i terapi i 7 år och trodde att det räckte.  Men det satt i kroppen. Det kom ett jubel inifrån, ett lugn, och en stillhet. Och så vaknade gamla groddar av livsenergi. En liten äng. Med enneagramet lärde jag mig att blir ärligare. Våga. Och släppa. Tillåta livet. Lyssna. Eller som Jospeh Campbell skrev:

​

"And where we had thought to slay another
we shall slay ourselves.
Where we had thought to travel outwards
we shall come to the center of our own existence.
And where we had thought to be alone
we shall be with all the world.”

.